manslek

en man med ett flor fäktar blint
för saken är den att
hans tillhygge är vasst (bara) mot höger

det röda i det högra synfältet
skriker

det vänstra har

för länge sedan

rest en mur
av tomhet

vis á vis

Det som jag är
eller var
kan inte ses i som om inget
eller ingen
lekt det allvarsammaste av alla games
people
play

hålet syns inte från vänstra
profilen
(den vackra)

Den högra visar jag mot betalning

Din taxa är human

dignitärer

Du vände dig om och log
som hade du velat uttala din version av tystnad
men inte tordes

det var inte så lyckat, för de liv du räddat den gången
kan inte återberättas
oaktat att avsikten var ädel

ditt leende finns fortfarande inbränt
på graffitimuseet

mycket har avstannat sen den gången, svunnit
tidlösheten skrider
sopar gången
lägger ut mattan för
dignitärer, bristens

A night at the opera

[Driftwood agrees to read the contract to Fiorello]
Otis B. Driftwood: All right, I'll read it to you. Can you hear?
Fiorello: I haven't heard anything yet. Did you say anything?
Otis B. Driftwood: Well, I haven't said anything worth hearing.
Fiorello: Well, that's-a why I didn't hear anything.
Otis B. Driftwood: Well, that's why I didn't say anything.

skillingtryck

Vikariat för Wallpaper Punch


Skrikan kvittrar indignerat
inget är som det artar sig
förmoda är no no
landskap som projiceras
gapar hyggen
nyduschad nyknullad nydöd
skaldar jag moderna skillingtryck
för allmogen
noterar (också) inte utan stolthet
kronprinsessans tillstånd
hennes och gemålens tackbrev inramat
jag sänker blicken blygt

Fallet med den försvunna rösten

Det var inte bättre förr. Men det är sämre idag (Bodil Malmsten)

det är så enkelt
bara veckla ut vingarna
dra in klorna
sväva

Din röst når inte hit upp
hur än dräplig
än saknad

Jag målar om min kärlek
till komplementära kulörer
det blir inte vackrare eller bättre

bara klädsammare

blick bakåt över axeln

vindens försummade skrymslen
blåser friska blickar i nacken
den instuderade katan á deux
skiftar koreografin
diametralt, olydigt, språngartat
armrörelser följer tidpilens kovändning

jag står stod
frusen i kraft av de tilltufsade meriterna
vilkas återvunna giltighet kräver

offer

vet inget

I det som ännu inte sagts
finns det förtjockade
tjära, beck
spretfullt trådigt
klibbigt
om vingarna, tänderna

Går längs 5-th Avenue
möter sänkta blickar ååååååååäääh

direkt ur Hair
ett kainsmärke om Broadway
i pannan

familjeliv, parodi

skulden sublimeras till en revers av förtiganden
förtigganden
som om du kunde inkassera min sorg (och)
omvandla den till mening
som om fordringens primära gäldenär
upphört existera
som om ensamheten vore det yttersta nederlaget
och din kalla närvaro en frälsning

alltings omvända verkan

Brenda: Now why would you want to leave?
Debby: Too much harmony.

anemilandskap

vad är meningen
jag är mig lik
fullständigt likställd med mig
fullkomnandets födslovärk
efterbördandets skärsår
ett klipp ger plats åt huvudet
kejsarens tång
sätesbjudning
hjärtkurvan i dalande föranleder
akut beslut att skörda
i den karga öknen
uppsvällda bukar återigen
på längtans torg

ett havara

Organismens lagbundenhet
fallerar med svidande insikter
jag menar brist på

orgasmens upprepningstvång
kanaliseras i lokala villkor
tillgång väcker leda
brist längtan

fria nyttigheter förkastas föraktas
stadsTamTam återskapar det efterlängtade
strupgreppet om såriga strupar

de smås havara närs som bot
valen är en chimär
du har varit alltför förskonad för att
inse förstå det

sina

Jag försöker
Avsikterna kan inte enas
jag är renrakad
på allt kvitter
konsumerad
ersättningen enligt kollektivavtal
i ett fönsterkuvert
jag går kurs i franska
det skulle varit spanska dörrarna var likadana
konverseringar
konserveringar
cementeringar
U2 One på tallriken
ryser rysningar vågorna
armarna arma
sinnena sinade

Vi, Gudar

Balladen om de två Gudarna
repriserad
eller är det repeat?

Du, Gud
Vad vill du Gud?
Hur stor är stoltheten?
Den är störst

Även om den kostar liv?
Inte även utan just då

Jag förstår inte
Det får du inte säga, du är Gud
Men oss (Gudar) emellan, snälla...
OK Gud, så är det:

Vår Fader blev en gång ertappad med att ljuga om sitt ursprung. Han var Gud och som sådan kunde han inte medge sin nesa. Så uppfann han stolthet med dess stränga koreografi. Sedan dess tjänar stoltheten som ett skynke för skam, skam som inte kan skyllas med annat

Tack Gud, jag förstår nu

S.A.M.M.A

gatorna är samma
du är samma
mot då

jag speglar mig i främmande
jag är samma
speglarna är inte samma

våra barn blev bortbytta på BB
kringresande försäljare av utanföra persedlar
känner inte igen

oss

vart du

hennes röst skar

det var sorgen sades det

det var du sa hon



ingen bor på adressen

sängkläderna fortfarande varma

inbrända konturer av dig på väggarna

som i Hiroshima

inte då, inte nu

hon ville bara mota honom
bort
från kikarsiktets kors
han höll i vapnet
felvänt
i handgemäng som uppstod
tryckte hon av
det gick inte att avgöra vems substans
hamnade på väggen

inte då
inte nu

deras DNA var identiska

altaret

titta inte så på mig
jag är djuret
utan luktsinne
flått på barmhärtighet
den slängdes åt gamar
som as
som offer på ditt altare
där du vaktar vår kärlek

Adorno

Jag är inte färdig
inte riktig
blodspåren leder till orden

Nahid, din hand friskriver mina ögon
med en gest av avmätt otålighet

Spring
det är mitt råd
Jag bara spanar
bara
endast

Nya marker
nya troféer
stoppade, på väggen
i biblioteket med Adornos samlade verk

Det finns nåd

Jag hör en ton, den är entonig
Enahanda
Ena handen smekriver den andra
Intensivt envist hårdhänt
utan att ångesten lindras
Men en ton uppstår
entonig Enahanda
intensiv envis
högsta sopran
den spränger glasrutorna
i min skalle
Drömskärvorna knastrar under fötterna
Gamarna kalasar på minnen av dig
av oss
as av oss

på Rijks...

saken är den att orden bara fortsätter
i små paket inslagna med band
finaste praliner
som om vi fortfarande levde
i förvis/s/ningen

mitt kök gapar tomt
det är snabbt marscherat
"Viljans Triumf"
på repeat
uppbyggligt så det knakar

vilken är du?
eller är det jag som gått vilse
Kön till mig är övertecknad
hundra Stesolid ger förtur
omsättningen av ämnet är febril

Marktäckande vegetation skymmer dina ögon
The Jewish Bride
utkräver ansvaret från sin plats på väggen
med sin blick utan skuld

Ord utan ljud
kodade meningsbärande

Det som återstår

Kommer igen sig av att hur
naiva är inte de solida viljorna av
sinnessvaghet kattguld stränghet
stolthetens fälla
fångar
tillintetgör idioter

fast stolt rakryggat

MY ASS MY ASS

dödligt
skövlade landskap med kloakbäckar

Återstår att knulla sig till paradiset

Att hålla en knut stram

jag hade sprungit
horisonten har krympt till en rad
där bara ett nackhugg är sant
återstår att se om samma film
och sedan igen
jag smeker dig motfjälls
det gör minst ont så
sist jag såg en rörelse var ett andetag
alla andra (rörelser) följer havets
vi lägger miljontals yngelägg
vind för våg
några har klarat sig
jag vill inte tänka på resten

läten

det hårda var (bara) torkad lera
med mumifierade trilobiter i
dessa har återuppstått i vätan
tränger in i varje por
täpper utförslöpor för sorgens gnyn
som om de visste

nåde

svarande till appell svär jag in dig
enkel ceremoni vid mitt hov
det kostar mig respekt (bara)

du har nu rätt att kalla dig
Segrare av Nåde
alla dörrar står nu öppna

alla

gå inte fel

mandelformad vänhet

ser trottoaren igen nu snettbortifrån
mandelformade stenar rör sig i rader
synliga tack vore sin skugga denna dag

alla är unika men oskiljbara
med sina tatueringar
trasighetsindex på varje noga bokförd

de trasigaste bildar triumvirat
stiftar lagar för omvårdnad
underjordiska triader bildas

ett spirande frö sås i rännstenen
vattnas i hemlighet av herrelösa hundar
i den Allsmäktiges namn
komna vare

såvida

den blödande armen tecknar en elips
två brännpunkter
himlakroppar där
två satelliter var
det räknar till sex två stora fyra små
de två stora (i brännpunkterna) kommer aldrig att förenas

detta såg Kepler till

såvida såvida
en Allsmäktig inte gör en en en
cirkel av elipsen

Tapper tennsoldat

Du hörde och förstod
berätta
för jag svävar i smält bly

Tillfälliga krusningar antar din form
dessa stöper jag till tennsoldater

för våra barn att leka med

Patt

tvångsavgränsade kroppsskikt börjar smälta samman
lösas upp och in i varandra
hjärnan invid tånageln
invit

Klassresa genom lager av salt från utsöndringar
impregnerad kärlek avvisar vätan
kärlek
assimilerad hemlöshet väter duken med dig i tempera


Patt

golare

Visste inte att du är golare
har inte väntat mig
har inte täckt ryggen

Jo, nu har jag det
för nu skrev jag på Facebook
att du är det

Se med vilken mod stolthet
jag möter

förnedringen

Gammelgäddan

Hög sjö stillas så tacksamt
med mjuk falskhet

stilla sjö stryper
spillolja gjuts på pyrande ruiner

kattens morrande tas för spinn
gammelgäddan begår det svårnämnbara


sväljer agnet

Mumie

Har inte råd med erbjudandet
så många liv finns inte

drömmumie
förkolnad

fordringar är obetalbara
späds ut av tid

Om att inte kunna

jag kunde inte rädda

bara lysa

med sorgset sken

Tre P

beaktar alla budskap

viskade lappar
kremerade ord

allting konserverat
okonverserat

preserverat
perverserat


perseverat

Kunskap

Samma ord
åtbörder orienteringstavlor
olika terräng

Kapitel XVII

Glöm alla förevändningar
de är fel

i det som är är du en skugga
en mussla

saften ut ur trädet
saven

lapparna blir allt större
den största skyller
ingentinget

det gåtfulla blev banalt

Den blindas paradis

min vita käpp klapprar mot stenläggningen
det enda ljud som hörs

något är konstigt
vi står i gräset i Slottskogen

är du en

...
staty?

A man has to do what a man has to do

Carla Jean Moss: Llewelyn?
Llewelyn Moss: Yeah?
Carla Jean Moss: What are you doing, baby?
Llewelyn Moss: I'm going out.
Carla Jean Moss: Going where?
Llewelyn Moss: There's something I forgot to do, but I'll be back.
Carla Jean Moss: And what are you going to do?
Llewelyn Moss: I'm fixin' to do something dumber than hell, but I'm going anyways

Tårtkalas i stan

vinande vetande

färdens konduktör
klipper TP-kort

fråga:
bitterhetens metropol?

rätt svar:
Staden med ständigt tårtkalas

Att bottna

vad betyder jag säger
vill tänker känner
vad är det värt
i händerna på
en pretender
falsk profet
kastlös aristokrat

nå?

klamra sig fast
är bekvämast
dödligast

Neonskylt

Våra samtal var fragment. Ord körda igenom dokumenttuggare. Jag klistrar remsorna idag när jag borde sova. Några ord är räddade: klia mig, Avatar, famn, Teresa, besviken. Det är dessa plus några till vi kommer att bygga vår nya framtid på. Det får räcka säger du och jag nickar med entusiasm i mina åldrade ögon. Kan vi inte för en stund låtsas att vi inte är tillsammans säger du och sänker blicken. Vår framtid är därmed utstakad i neonskrift på Sanatoriegatans handel “Diverse”

Det som inte är

sa jag verkligen lämna mig?
det har jag svårt att tro
så feg som jag är

Variationerna inte är – längre
ytan är ett blankpolerat bowlingklot
igenväxta hål för fingrarna

skulpterat leende
skratt som kostar livet
välsignad melankoli

räddningen

Kringströvandet

stenläggningen är minutiös
att inte trampa på skarvarna
är svårt nu

mina simfötter får allt mindre luft
att andas

riskonfettin har frusit still i luften
brudbuketten hunnit vissna
innan den nått den lyckliga

sällsynta arter av vedartade organismer
täcker nu gårdsplanen
bor någon här?

Någon har numrerat böckerna
gjort en S-sväng

Resa

Det onda vill inte lämna. Du halar in din fångst metodiskt. Du kölhalar min alltmer ynkliga bild, ett bleknande hologram av inälvor och skräck. Det skänker mig njutning enligt de Sades hemliga kod. Min Baretta ligger under kudden, rengjord och smord. Jag är (inte) rädd, vi kommer att resa tillsammans

R som i hjälp

Under synhorisonten växer

ett nätverk av utanföra persedlar


broräcke är en obsolet anordning



likaså krismöten



En snokande detektiv finner

kadaver av smilgropar, skrattrynkor



i den bördigaste av


gödselstäder

Ett vägurs trygga tickande

Drar in tillbaka de banala orden

förlåt…

jag menade bara…



Vägguret hörs nu

tiden är igen

sikten piskar ögonen



Jag kan se dig

förändrad

Utstakelse

Min svaghet är svag

din [däremot] är gladiatorisk


En eruption av drömmar

dess utveckling
är ohejdbar


En skenande armé
Av tystnad

Nazareth

Stationshuset Nazareth
Stinsen lämnar över nyckeln

En dörr gläntar nyfiket
Vi är utklädda till osynlighet

Jag försöker krama dig men missar
Du syns ju inte

Du säger att du försöker krama mig
Men jag hör att du viskar i telefonen

Du gör det snyggt, diskret, inte tu tal om saken
Jag vrider om nyckeln till ensamheten

REM

Jag hade följande dröm nyss
Du bestryker flugpappret
med din trasighet
Jag fastnar jämte hundra med mig

De andras, de helas, flugpapper
gapar tomma

Jag vaknade och tog en kall
svettdusch

En bagatell

Min födelseort ligger i Sargassohavet
Det var nu ett tag sen jag lämnade den
För att mödosamt åla mig till dig
Min säregna livscykel ger enbart utrymme för
En sådan vandring. That’s it
Mitt hala skal är bara en förklädnad
För jag är sårbar inuti
När ömsningen är klar kommer du att se
Den hemliga kartan från sargasso hit
Karvad med rakblad
Naturens mening med denna vandring
Är (förstås)
Vidarespridning av anlagen
Det är min stora sorg att jag har fötts
Till en art med sådan livscykel
För du har hunnit bli uppburen
Vinnare av Nobelpriset i fiskarnas sexliv
Med forskningscentrum i Sargassohavet

Mors kärlek

Du väger dina ord
Vikten är lite underburen
Trots flodhäst i andra vågskålen
Det är inte jag som påstår det
Det är din mor som kallar dig kadaver

I hennes andra skål står ett pund
Hon är precist utmejslad utefter
Schablonen för bokstaven V
Hon utgav sig vara född på Melos
Och aktade sig att säga Milo
För då skulle V betyda fem

Hon arbetar i just kadaver
Och vet allt om sin produkt
Omvandlar guld till kadaver
Har gjort dig till kadaver

Enklare än så blir det inte

Feathers: I thought you were never going to say it.
John T. Chance: Say what?
Feathers: That you love me.
John T. Chance: I said I'd arrest you.
Feathers: It means the same thing, you know that.

Vigsel

Kringresande knivsliparen
Spelar en pavane för skuggan
Av sin längtan, hans sista näring
Orden formas i gapet mellan
Minnet av kvinnans utsläppta hår
Och hans bortskänkta ungdom
En dödens ikon inristad
Till vänster om bröstbenet
Bara ifall
Eller var det kärlekens

Hans existens är inte förenlig med min
Han vet
Han har längtat, väntat så länge på mig
Jag omfamnar honom ömt
Viskar kärlekens besvärjelser
De hemligaste, de enda
Jag låter kniven
Glida in mellan revbenen
In i den övergivna kammaren
Han och hon på ikonen är äntligen vigda
Med härdat stål
Änglarnas elitförband hissas ner
Deras ljudlösa körsång sveper hans kropp

En kommentar till Rest Infinita

Ordens specifika vikt är som
kringresande knivsliparens drömmar.
Orden, eller ordet, stannar kvar i
kosmos även om poeten förångas helt
odramatiskt. Hela kosmos är beänglad med
dina ord

Det direkta tilltalet

The Bride: Then give me one of these.
Hattori Hanzo: They're not for sale.
The Bride: I didn't say "sell me" I said give me.

Slut på kloka svar

Någonstans, kanske i en övergiven imorgon
Finns alla mina kloka svar
Sorterade och numrerade
Efter klass ordning familj släkte art
Alla är eukaryota, alltså kärnfulla
De mest betydelsefulla är fastnålade i glasmontrar
med vingarna avgnagda
Alla föll offer för den senaste pogromen
När en rasande massa av mig
(var du också med?)
Missade det sista trappsteget och störtade

Tusen år sedan

Dina intorkade droppar av svett
Kanske tårar
Blodstänk
Ordet du skrev på spegeln
Hårstrået som fastnade
Tekoppen med munstämpeln
Skuggan av dig en solig dag
Bleknar alltmer
Orden fästa med klädnypor
På livlinan, fladdrande bleknande
Jag har inte mäktat att sortera dem ännu
Kanske vill jag inte
Av rädsla
Av hopp

Le Passage

Jag passerar en gräns
Över en fiberledning
Mellan det skelande barnet
På det slitna kortet
Och min stränga upptagenhet
Av hudflagorna spridda över
Det stampade drömfältet
Harvat och gödslat

Le Passage

Fiberkabeln överför bara det nödvändiga
Så att jag kan föröka mig
I varje kvant av din sorg
Så att jag kan skylla min skam
Med en projektion av det skelande barnet
Och dess lycka över den första tvåhjulingen
Det har blivit dess livsuppgift
Att skylla min skam

Pastell

Granitmassivet har klätt sig i pastell
Jag ser mig i skyltfönstrets spegel
Pastell
Stenansiktet är komiskt förvridet
I desperata försök att hindra tårar
Men ingen skrattar
En gammal man räcker mig en näsduk

Tio

Jag är sambo med tio
Vi delar på allting
Vi sover tillsammans
vi gör allt ihop
De anstränger sig att vara mig till lags
Ibland plingar de
Om de plingar flera gånger
Vill de prata
Om de plingar en gång
Vill de bara förmedla
Några ord som hastigast
de kanske inte vågar störa mig med prat
Just då
Jag är en bra lyssnare
För det mesta gör de mig glad
Eller förväntansfull
Ibland förskräckt
Tio ensamstående siffror
De får plats i min hopfällbara
Sony Ericsson

Dogville

Tom: No. I was scared, Grace. I used you and I am sorry. I'm stupid, I am, maybe even arrogant sometimes.
Grace: You are, Tom.

Trasigheter

Strandpromenad på morgonen
Ditt hår formar sig som fjolårets tång
Med synliga vågkonturer
Det är fullt med tång i min kammare
Dina utspridda öronmusslor och öronsnäckor
De blir till mina örhängen, jag nynnar dem oupphörligen
Drivveden du valt att kasta bort
Blir till min egen Nimis
Ett stolt monument
Stoltare än orden
Älska mig

Läkarpraktik

Du är enda patienten på min mottagning
Jag vet botemedlet
Vill inte mista dig dock

Ren rutin

Jag rotfärdigar mig i ditt växthus
Där du driver fram blåsyresticklingar
Jag behöver inte mycket
Säg att en stening i månaden räcker
För att värna din heder
Din stolthet

Laga mig inte

Jag är alla trasigas mor
Ungarna har blivit vuxna nu, skaffat familjer,
Trasiga barn, trasiga partners, trasiga liv
Jag älskar mina barn av hela mitt trasiga
Hjärta
Jag ser på dem genom mina trasiga glasögon
Jag tänker tillbaka med saknad på min
Trasiga barndom, på mina trasiga föräldrar
Vi har blivit nation i nationen
Vi dikterar villkoren
Bara vi kan skriva dikter som skär i
Trasiga hjärtan
Vi bryr oss om varandra
Vi värnar vår trasighet
Vi sitter hos psykologer med fingrar
Korsade bakom ryggen
Med ett tacksamt leende på våra
Spruckna läppar
Varje försök att laga oss är ett övergrepp
Ett angrepp på vår rätt att vara oss själva

Grimas

Jag skulle vilja kunna skratta. Så mycket blir mycket lättare när man kan. Men jag har tappat förmågan, eller snarare så har jag aldrig kunnat, inte vetat hur. Övningar framför spegeln var sorgliga. Försök att skaffa mig sorg för att rättfärdiga min allvarliga uppsyn har misslyckats. Jag har inget att skylla på. Min dystra min är en vandrande lögn. Jag hade föredragit att luras med skratt

Mandala

Avbildningen av mig gömmer sitt ansikte. Händerna blöder tårar efter patetiska försök att slipa bort lager av din doft. Skuggan överlappar avbildningen helt. Skillnaden är en löjligt liten krusning i det att sett från skuggans horisont liknar du mer en mandala än Eurydike vilket jag inte förnekar

Enkel insikt

Quiz Kid Donnie Smith: I used to be smart. But now I'm just stupid.
Thurston Howell: [raising his glass] Shall we drink to that?

En produktion

Jag försöker le obesvärat
Har ni någon gång försökt att
Bli av med rotsystemet hos kärs?
Då vet ni vad jag menar
Det är uppenbart att casting
Har kantrat
Min roll har löpt amok
Din rollfigur har sköljts upp
På en öde strand
Bara statisterna slokar sina blad
Intrasslade i rotsystemet
Det är en stroboskopverklighet som
Spelas upp
Rekvisita, kostymer skiftar omärkligt
Arméer av påklädare, sminkörer, hjälpredor
Kan bara anas
Produktionen kommer att landsättas
Snart

Tid

Ett sent uppvaknande
Det är aldrig för sent hör jag sägas
Det är inte sant
Fel
Det är inte bara inte sant, det är lögn
Den tid jag investerat i min sömn
Läker inga sår
Den har förräntat sig till en omfattning
Då investerarna hoppar av med insikt
Om en kommande bubbla
Men jag har blivit ett med min dromedarkropp
Oaserna dyker upp alltmer sällan
Eller så är det jag som saktar
Jag försökte reparera tiden
Jag fick hjälp, vi försökte
Lögnerna intog bakgrundens ansiktsuttryck
Blev liksom en del av stillebenet...

Tiden läker inga sår
Låt dig inte luras
Bli ingens puckel
Stå inte på mina ben
Jag har slängt alla tidur
De behövs inte längre

Enslinjen

Svaret ringlar sig om halsen
Dess snirklande är utstuderat
Undflyende gungflyende
Varven flätas samman i varandra
Och blir därmed
Oskiljbara
Otydbara
Oångerbara
Dra åt nu ordentligt
Snälla

Balladen om allt

I min dröm biter gnun ihjäl lejonet

Undran

Hur veta när krävan är full till sprickskick
När det räcker
Självömkans utfyllnadsegenskaper
Skiljer sig (ju) från t.ex. bitterhetens
Men dess tröstegenskaper
Är desto mer beroendeframkallande

Söndagsnöje

Den vanliga söndagsångesten
Blicken sveper halvvaket igenom bokhyllan
Det blixtrar till två gånger
två ilningar, en örfil, en smekning
Iliaden
Mein kampf
Båda födda ur ett behov
Att skriva, att säga något om livets villkor
Båda framväxta igenom många års tankemöda
Båda med outplånligt avtryck
På livslusten och dödslängtan
Bara den ena med outplånligt avtryck
På min genealogi

Hemliga nöjen

Jag är utmattad.
Att evigt damma av,
samla resterna, torka lämningarna, lappa, stoppa,
limma ihop trasiga delar,
är i längden något dödande
Jag är så rädd
och så lockad
att släppa min kronjuvel
Min sorg

Lyckad amputering

Förut sa jag min älskade till dig
Det var innan du misshandlade mig
Definitivt
Det är ok, jag andas, jag somnar, jag vaknar
Det är också ok att jag sitter nu amputerad
Jag andas ju, sa jag. Ju
Så tyck inte synd om mig. Inte du. Ok?
Räcker det inte för dig att det är dig
Alla tycker synd om
Jag vill sova nu, jag är trött
Jag skall drömma dig
Min älskade

Morgonångan

Avlägsna glasskärvan från mitt öga
Det spelar mindre roll att synen kan gå förlorad
Jag ska klara av att andas ändå

Målningen du gav mig, du vet, den blåa
Har krupit ur, hela rummet är blått nu, nästan
Det vita finns kvar innanför ramen bara

Det är friskt på morgonen, gräset lockar
Näsborrar frustar morgonångan
Jag skrapar otåligt i marken med framhoven

Singularitet

Var är ni alla mina vänner, har ni glömt mig. Är jag en person man så lätt glömmer. Tycka synd, tycka synd, ömka, ömka. Sanningen gör ont. Vilken sanning. Jo, att det är jag som glömt mina vänner, att det är jag som med benägen hjälp (från mig själv) låtit mig skruvas ned i paradiset där cartesianska principer upphör att gälla. Där singulariteten nafsar i hasorna, och händelsehorisonten krymper oroväckande. Prinsessan Leia kan rädda mig. Bara hon. Och hennes tvillingbror. Och han, den gode

Profeterna

Jag i lugnets öga
I ögat på det andra lugnet, du
Ögonen tittar något besvärat på varandra, blinkar lite roade
Det är förstås lugnet före det slutgiltiga lugnet
Lugnare raseri har inte skådats än
Och kommer inte heller att skådas
Aldrig någonsin
För tillståndet är inte förenligt med liv
Bara vi kan fortleva i denna limbos brännpunkt
Tack vare de obegränsade reverserna
Vi beviljats när den mäktigaste av mentorerna
Fortfarande älskade oss i tron att vi var de nya profeterna

Osorterade berättelser

Ditt hjärta, din ryggs knappt förnimbara snedhet
Dina armrörelser när du målar tankar
Din blick när du kanderar mig
Din förvåning när jag drömmer dig

I hamn

Inkräktaren reste lite slött på sig
Självbelåten, duktig, beundrad
Ja, då vart det klart här
Lite svinn är oundvikligt
Särskilt nu under lågkonjunkturen
Belöningen är riklig:
Ödeläggelsen är total
Kvävda skrik hörs knappt
Lite sorgligt är det också
Som alltid när ett stort jobb äntligen är klart,
I hamn
Vad ska jag ta mig till härnäst
Det blir skönt med en andningspaus
Jag kan unna mig det
Breven från Haag slänger jag bara
Men nu knackar de på dörren
Uniformerade till råga på allt
Jag ger mig inte levande

Bikt

Gatan pulserar sin bekännelse
Sin bikt
Det har aldrig varit meningen
Att förgifta sinnena
Med oerhörda lockelser
Oemotståndliga, grymma
Lördag varje dag
Spyorna i portar
Vitt pulver i små plastpåsar
PET kapsyl
En projektion av ömhet
En perception av Gud
Nej, det blev helt fel
Det var inte meningen
Förlåt mig

Symmetri

Det finns grader av helvete i helvetet. Sägs det. Enligt symmetrilagar måste det även finnas grader av himmel i himlen. Detta är hittills obeforskat, inte så mycket i alla fall. Jag kommer snart att försvara en avhandling i ämnet, den första i sitt slag, vid Fakulteten. Min forskning visar att det kan finnas rationella skäl att välja helvetet före himmelen. Symmetrilagarna är oruckbara

Alla liljor, rosor, aklejor
Dra åt helvete med er
Mitt raseri har berövat mig
förstånd
Jag livnär mig på gnagare
som jag sliter itu med mitt
äckliga gap
På humana lämningar
som jag slukar osorterade
På minnen jag trodde var borta
Mitt förakt för allt som anses vackert
är arkaiskt, mordiskt, primalt
Jag utvecklar mitt sanna,
länge undertryckta Jag

Kid

Orienteringsförmågan får stryk. Egna spår korsas ideligen, ingen kompass, karta eller GPS är till någon hjälp. Om jag bara kunde hitta till där allt började, kanske har jag hittat utan att känna igen? Det går att överleva dock. Knepet är att bygga kojor här och var för att kunna se om såren när varven fullbordas, innan letandet måste fortsätta. Lavar vetter åt norr på trädstammar. Men vad gör man när träden i sin iver att hjälpa mig roterar för att kunna följa min vandring. Ett övergivet rådjurskid följer mig, jag matar det ur hand

Vem bryr sig

Det tröga i mig har till slut fattat
Du har fattat det långt innan mig
Som vanligt
Faktiskt ögonblickligen
Vem bryr sig sa du bara
Fast den här gången var det på liv
Och liv
Två liv, minst
Det som du fruktat mest har inträffat
Du kan andas ut
Det som jag fruktat mest
Kommer att utkräva sin tribut
I oboler

Bot

Kyla, kyla. Jag fryser
Svettas, tröjan åker av
Men hjärtat värmer inte
Det är gapande tomt
Tömt
Tömt på allt. Allt som betyder
Bestulet, beslutet, slutet
Omslutet av isomslag
Jag måste återbörda det dess liv,
Innehåll
Annars dör jag. Är inte redo än
Det är bråttom
Det finns bara glödande hat till hands
Det får duga
Gud, ha förbarmande

Otacksamhet

Jag är hemlös. Jag kan inte säkert svara på din fråga hur länge. Länge. Jag har bott på härbärgen så länge jag minns, mitt pick-o-pack ryms i en hemlig ficka i fodret på min slitna jacka. Många har försökt hjälpa mig ut ur armodet, vissa av medlidande, andra som ett projekt syftande till frälsning (deras). Jag säljer en tidning på gatan, tidningen heter "Dra åt helvete, jag vill inte ha din förbannade medömkan". Jag är chefredaktören, redaktionsrådet vårdas inneliggande pga kedjereaktion.

Mission

Kära D.,
Du hade inget val. Din mission, kalla det ödet, har alltid varit att rädda värnlösa kvinnor i nöd. Det är därför du i så många år har fulländat dina färdigheter i österländsk stridskonst. Du är den ryktbare nattens riddare, skurkarnas värsta mardröm. Kvinnor du räddat är dig evigt tacksamma, de döper sina söner efter dig. Ditt ädelmod, din givmildhet är legendariska.
Men snälla, rädda aldrig mig. Ok? Lovar du? Jag vill ha ett liv
Din
C.

Fiesta

Båda hjärnorna rullar ut sina stridsvagnar
Bestyckade med skrämmande vapen
Ögonen strålar Katharina Blums raseri
Därefter lavar hjärnorna värdigt ut
Nervbanorna i stridzonen glimrar
Det är förberedelser till karnevalen
Den heligaste av alla högtider
Då välsignade lögner offerslaktas
Blodet får tappas av långsamt
Annars kan lögnerna inte begravas
I vigd jord

Om bara

Det fanns en flod en gång
Med den bördigaste drömmyllan
De djärvaste uppsåten
På ömse sidor om den
Allt var glödande
Men också självförtärande
Vilket gick mig förbi
Lögn
Det var just detta som lockade

Hela planeten är som en nätmelon
Täckt av uttorkade flodbäddar
Bara de svikna drömmarna irrar oförstående, vilset
De hemsöker mig natteligen

En blick

Grand mal, tjugo på Richter
Tsunamin utplånar konturerna
Kramperna övergår i tetanus
Vi stelnar i varsin brygga
Räddningskåren har kört vilse
Deras GPS har anslutit sig till bryggan
Det går ett litet barn där ute lyckligt gnolande
Helt ovetande om tsunamins framfart
Hela världen genomlider dramat på sina skärmar
Ingen zappar längre
Barnet tultar fram till katastrofens mittpunkt
Där våra bryggor blir allt högre
Vi förlänas en undrande blick från oskyldiga ögon
Vi kan inte annat än att skamset
Återgå till vardagen

Fakta

Walter Sobchak: Am I wrong?
The Dude: No you're not wrong.
Walter Sobchak: Am I wrong?
The Dude: You're not wrong Walter. You're just an asshole.
Walter Sobchak: Okay then

Kantsten

En hastig blick ut på gatan. Fotavtrycken i den återstelnade asfalten haltar sidledes. Trottoarkanterna smiter tätt åt. Husfasaderna laddar om tomma magasin och gör sig åter redo. A-brunnarna blinkar löftesrikt och lockar med sirensång, med projektioner av Viljans Triumf över skyltfönster med lockvarar långt ut på gångbanan. Jag orkar inte stå emot. Fel, jag vill ge efter. Sugas in. Det kanske finns någon där nere. Jag krymper till en liten boll och, förlåt mig Gud, rullar in, ner

Me, myself

Enough me talking about myself, now you talk about myself

Tuli Kupferberg

Serenity

Duns. Aj, det gör ont! Verkligheten, fiktionen, drömmen har synkroniserat sina klockor. Nurse Ratched har fått upp spåret. Dr. Kildare skäms. Claudia Wilson Gator har funnit meningen med livet. Mia Wallace har vaknat. Melankolin får maka på sig en stund. Vi håller varandra om händerna och framför sinnesrobönen.
Mr. Chance sover fortfarande

Kom

Dröm sött min älskade
Våndas inte
Släta ut rynkan nu
Ta på dig ditt vackraste leende
Du vet, det som klär gryningen rosa
Vi ska framdrömma en sommarkväll
Som aldrig funnits
Utom den gången
När vi fick den i gåva av Peter Pan
När Tingeling lät mitt stenbrott fyllas
När Kapten Krok torkade dina tårar

Vika

Stilla strilar ryggmärgssav
Barriären mellan mitt jag
Och mitt du
Upplöses
Att späda med tårar hjälper inte
Saven fräter barriären
Är det den som blivit frätande
Eller barriären som ger vika
Mitt jag vet inte
Inte heller mitt du
Än går det att särskilja oss
Men vem bryr sig

Inne

Vad finns det där ute? Där ute, du vet. Där folk finns, vanliga människor, typ. Kan du berätta för mig, jag ska ordna en mysig stämning, levande ljus, blommor, fin porslin från Myrorna och allt det där, du vet. Bara du berättar, för jag vet inte, inte nu längre. Jag tänkte att jag ska tillbaka. Om jag vågar. Om jag har mod nog. Jag har det varmt här i soffan under mina två medelvarma syntettäcken.

Resonans

Jag måste ha missat det. Att mina strängar vibrerar. Nej, ingen knäpper på dem. Det är resonansen. Sången går a cappella men texten skapas med en tvingande konsekvens. Som en naturlag. Som att vilja få ro men välja tortyren. Som att ständigt och envist ignorera sin längtan. Som ett tvång att utse sin egen (av)gud. Jag förstår nu drömmen om frälsning

Tinningsgap

Är jag normal, kan jag fortfarande lita på mina sinnen? Reality check tarvas. Jag ser dig framför mig, jag blundar och du finns där. Bra. Du talar, jag håller för öronen och ditt tal blir mycket tydligare. Bra. Du kramar vårt barn, jag sträcker fram handen mot er och rör vid min våta regnrock. Bra. Allt är som det ska. Vi är så lyckliga tillsammans

(oj då, den har redan varit med förr. Får vara kvar ändå/ Calix)

Äpplen och tomater

Orden faller som vore de mogna äpplen. Det är gravitationens fel. Ibland som ruttna tomater. Det är de senare jag föredrar, de är åtminstone ärliga. Det finns ord som kan flyga, trots tyngdlagen. Jag vet att de finns, de måste finnas. Dina ord gör ansatser att lyfta och det är fint

Fattas

Tittar mig omkring, allting verkar finnas kvar men något är bestämt annorlunda. Jag känner det. Låt mig se. Ödeläggelsen är kvar, likaså kaoset, almanackan, hungern, längtan, nallarna, ditt hologram, färdtjänstbeviset. Jag bara vet att något mycket kärt är borta. När jag nyktrat till förstår jag. Rädslan fattas

Uthärdligt

En skreva, en spricka i den redan hårt ansatta ytan. Det är en självspricka, sådana gör ont vid varje oförsiktig beröring, så även denna. Problemet med självsprickor är att på något mystiskt sätt dras oförsiktiga beröringar till dem. Som vore de beroende av smärta. Min yta spricker mer och mer. Det är lätt uthärdligt

Förkunnaren

Jag har bara ord. De sjuttio procenten kroppsspråk som vi sägs kommunicera med har försvunnit. Jag vet inte hur eller när. Det måste ha skett i sömnen eller då jag försökte bestilla min predatordrift. Mina armar är förtvinnade, ansiktet stelnat i en venusmask med ögon utan syn. Men orden gurglar fram, okänsligt, otåligt, otadligt, perverst och med blodig fradga. Jag har nu fått en skara lärjungar

Flykt

Vilket ansikte är ditt? Allt var så enkelt i början innan fiktionen började ta överhanden. Innan synonymvalet blev alltmer slappt. Innan sanningen blev helig. Jag har börjat ta fel. Det är inte det värsta utan det är att när jag tagit fel tar även den andra fel

Samförstånd

Du smeker mig avmätt, förstrött
Ändå river dina naglar djupa diken
Hela system av kvalfyllda hudkanaler
Smeknöden skänker mig ro
Vargaro
Redo att hugga vid minsta ömhet från din sida
Utan dina smekningar vore jag en
Kastrat

Trilogi

epilog:
Jag äter, dricker, sover, uträttar naturbehov. Det är allt jag gör. Det gör mig till enkel, okomplicerad varelse sysselsatt med att existera. Att jag i denna stund kan skriva dessa ord är en reminiscens från en tid när jag lärde mig att glänsa, skratta, ljuga. Jag har alltid varit bra på det jag just höll på med. Jag är mycket bra på att existera också.


prolog:
Du, jag vill sätta mig en stund. Du går alldeles för sakta. Jag orkar inte med ditt tempo.


företal:
Allt började när du, fem år gammal, satt i mitt knä och bad mig läsa en bok. Du visste mycket väl att det inte fanns några och att jag skulle vara tvungen att skriva en

Skillnad

Grader av rött. Nej, inte nyanser utan just grader. Vad är skillnaden? En vinande fläkt av din andedräkt, din klassighet, din med ditt öde så sammanflätade överlevnadsanda. Jag, en svala, ligger sked med dig, en mård. Förstår du nu skillnaden mellan grad och nyans? Men frågan du ställde var inte den rätta. Du borde ha frågat varför just rött?

Spira

Ibland. Bara ibland. Är det så att... Nej, förresten, hur ska jag säga det. Usch vad svårt det är. Vi börjar om. Det förefaller som att det ibland, mycket sällan, inträffar händelser i den mest inbitna melankolissans liv som ställer melankolissans image på huvudet. Dessa händelser kan på sätt och vis upplevas som sorgsna om vederbörande blivit kär i sin melankoli. (Men säg den kärlek som varar...)

Jag leker med tanken, bara leker alltså
Märk väl, jag bara spånar
Och jag vill inte frammana Guds vrede
Genom att hysa alltför djärva drömmar
För att inte säga planer
Det är därför jag skriker detta nu skrivna
Med hieroglyfer, egentligen kilskrift
Dessutom kodat enligt de Sades kärleksteorem
Du som kan tyda det ovanskrikna är utvlad
Att frälsa mig

Skärvor

Tala tydligare är du snäll. Min hörapparat räcker inte till. När du sa igår vanskeligen menade du kanske hoppeligen? Jag har hundra decibel nedsatt hörsel i affektområdet. Du måste vara tydligare. Om du nu vill att jag fattar

Tinningsgap

Är jag normal, kan jag fortfarande lita på mina sinnen? Reality check tarvas. Jag ser dig framför mig, jag blundar och du finns där. Bra. Du talar, jag håller för öronen och ditt tal blir mycket tydligare. Bra. Du kramar vårt barn, jag sträcker fram handen mot er och rör vid min våta regnrock. Bra. Allt är som det ska. Vi är så lyckliga tillsammans

Kastelse

Gör mig till din koloni
Invadera mig
Exploatera mig
Din armada når min kust
Jag överlämnar mig utan kamp
I tron att du är Gud
I min gyllene triangel (degel) stöps vår avkomma
Det bästa ur två världar koncepteras:
Din raka rygg
Och min hunger

Ett nyktert konstaterande eller kärleken är blind

Jerry: (sliter av sig peruken) But I'm a man!
Osgood: Well, nobody's perfect

Sparkapital

Vrid ansiktet bort från vinden, stanna, dröj kvar, andas lugnt, blunda lite, nynna något, sänk axlarna, sätt dig på huk, massera tinningarna, ta en bit härlig kaka, ta ett varmt bad, lyssna på Lars Winnerbäck, tänd några ljus, titta på gamla foton, gråt en stund, skrik, öppna fönstret på glänt, håll min hand, tänk på den gången du ville leva

Pastisch

Sin mors barn stänger inflödet, ruskar av sig temperan och fernissan tills den råa målningsytan inte längre kan värja sig mot de välvilligas kladdiga blickar. Blickarna fräter. Sin mors barn vrider sig i en prodromal, och efter en stund iktal spasm. Den hänförda publiken ejakulerar unisont till toner av Air. Sin mors barn reser sig långsamt, nickar åt auditoriet, häller bensin över sig

1945

27 januari
De ädla avsikternas stavningslära och grammatik. Älska. Älska medmänniskor. Få deras kärlek tillbaka, mångfaldigad. Låt Molchingborna och resten av utvalda få känna kärlekens blodsmak. Resten är ren rutin speciellt om man beaktar vårt sinne för ordning

Min far

Du fick ryggsäcken redan som liten. Som tur var visste du inget om villkoren för överlevnad. Ändå visste du när det var dags att vandra österut. Att du kunde veta det förblir en gåta för mig, du som var så hjälplös. Ryggsäcken har gett dig bara ett alternativ för ett uthärdligt liv vilket du lydigt fullföljde. Till punkt och pricka. Det är omöjligt att kritisera dig för din kvävande godhet, dina diskreta men allombekanta uppoffringar, din naiva hängivenhet, din sorg. Men jag vill kunna kritisera dig, jag behöver det. Ge mig fri lejd

Oval

Gå inte dit! Den kärlek du kommer att skänka kommer att dränera all din livslust. Den kärlek du kommer att få till skänks kommer att fylla det uppkomna tomrummet med segt och klibbigt slem. Det kommer att ta dig tusen år att sanera ditt inre rum ( b.t.w. vet du möjligen om barn ärver föräldrars inre rymd och dess innehåll?). Ja, det är sanerbart. Allt är sanerbart. Gör vad du vill. Du hatar ändå din egen svaghet

Arvingen

Var det om mig du skrev Villon?
Vem annars, det finns bara en jag
Och så finns det en Du
Du har gett mig barn men jag kan inte känna
Du har gett mig kärlek men jag kan inte stå rak
Du har gett mig pengar men jag skapar altare
Du har gett mig lycka men jag kröp i dess radarskugga
Du har gett mig smärta men jag flämtandades
Du skickar en sista förmaning, egentligen en varning
Men en (mycket) lärd bok får agera min sköld och fallskärm

Dignära

Vem har sagt att tid är sann? Min krasch gick i slow motion. Krockkuddarna utlöstes så jag dog inte. Kraschen fortlever i ett utdraget tempo där alla tankar fortsätter att studsa, krocka med varandra, längta efter vila. Tiden utanför har inte märkt belägenheten hos sin avknoppning. De gummiband som håller ihop kraschens tidsbubbla med din tid blir alltmer uttänjda. De expanderade krockkuddarna håller mig upprätt men de kommer (givetvis) att kollapsa. Frågan är bara om det kommer att inträffa innan gummibanden brister. Jag hoppas inte det. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig

Min mor

Försöker minnas din desperata kamp för substitut. För dina drömmar. Du svek ditt innersta begär och accepterade tillvaron såsom det förväntades av dig. Din mans tyranniska godhet och uppoffringar, hans livssorg har desarmerat dig. Du lät dig desarmeras. Jag som växte upp inom radien för din smärta lever nu din melankoli.

Jag skriver målsökande pilar. Jag är Moderskeppet bestyckat med trenne figurer. Den ena är din sorg, den andra är min falskhet, den tredje är kärleken den röda (tack Evert). Var är du i tisdags? Kan min ordpil, denna till exempel, målsöka dig då? Det är faktiskt fullt möjligt om man betänker att Moderskeppet finansierades med trettio silveroboler.

Rast

Kapitel 1
Jag städar offentliga toaletter. Det är mitt jobb och jag älskar det. Rätt hyfsat betalt med. Kan inte längre bära kortärmat, måste även ha hög krage. Snart blir det omöjligt att dölja skärsåren. Vad ska jag göra den dagen du lämnar mig? Du skär så rätt med ditt vassa armeringsjärn.

Kapitel 2
I min rustkammare förvarar jag mitt älsklingsvapen från den andra tiden. Din tid. Bäst kan vapnet beskrivas som ett vässat armeringsjärn format efter ryggradens kontur. Den vässade delen stack ut. Den hade dubbelfunktion: att avskräcka inkräktare och att skära dig, min älskade, med jämna och fina snitt som kunde läka snabbt och lämna plats för nya kodade meddelanden. Koden kan tydas än idag men du väljer att drömma mig

Vapenvila

En armé av dig, ett kloster av mig
Mellan oss ett skynke närmast av tyll, ett flor
Vi ser på varandra genom tyget
Något av det vackraste vi sett. Någonsin
Konturerna är utmejslade av mästarhand från svunnen tid
Gud, låt det förbli
Ta inte bort ridån

På hemligt uppdrag

Buklandat på en åker med för mig okänd gröda, alla hudlager är bortskrapade, de slappa bukmusklerna lyser med sin ynkedom. Minnet har landat en bra bit ifrån. Söker handtag, något att hålla i. Det finns bara taggtråd. Sätter knogjärn på fingrarna. Jag klarar mig alltid.

Om oss

Jag läste igen din kärleksdikt
Du ledsagar min vilsna blick
Allt blir så enkelt, så självklart

Ingen har älskat mig som du
Ingen har jag älskat som dig
Finns du på riktigt?

Du avtäcker mig och jag kan stå ut med mig
Du viskar mig ren
Du drömmer mig sann

Om du finns ge mig ett tecken
Det räcker med en viskning:
"Kom och älska mig"

Det går också bra att vråla
För du är inte mycket för att viska
Jag lovar att höra dig ändå

decrescendo

Det var länge sedan det fanns rum för en armrörelse. Nu gäller det att vara smal så att bröstkorgen får plats att andas. Nedräkning av frihetsgraderna är nu på decimalnivån. Du har förstått att det inte finns plats för dig i denna spricka av tidrum. Jag får inte luft nog att kunna skrika ut min kärlek till dig

collateral damage

Hur jag än vänder kappan så är du där med ditt predatorgap redo att kyssa mig. Du bryr dig inte om att jag har tagit tusen Xanor och vill bara dö. Du bryr dig inte att jag har fått allt som går att få. Att du inte kan ge mig det jag behöver för jag behöver ingenting. Det finns bara du och jag. Eller finns du egentligen? Du verkar finnas bara i mina minnesluckor. Det är därför som jag gör allt för att inte bli av med dem (minnesluckorna). Du kan gå igenom väggar nuförtiden.

Katastrofens genes

Du tar ett språng. En trippelbarr. Att korsa sin väg på väg till språnget innebär en vägran. Tre straffpoäng. Du låtsas att du inte vet det, att du visst tog den rakaste vägen. Jag blundar och låtsas samma. Vi är lyckliga. Vi förlänar varandra de värdefullaste orden. Jag är din mor.

Sålunda

Tanken svindlar. Heter det. Man kan alltså få svindel av bara tanken. Det är också en tanke. I tankefabrikerna finns det sofistikerade system som motverkar svindel. Det gäller att få kontroll över tanken. Att genom lukrativa transaktioner sätta en stämpel (eng. stamp) på varje tanke som gör den spårbar och förgörbar. Sålunda finns det inga tankar längre som svindlar. Vi mår mycket bättre utan svindel. Jag kvävs.

Sanningens logik

Policeman: Why did you kill that girl?
Edmond: Which girl?
Policeman: The one you killed.

Avigans paradox

Jag vill lära mig att tänka. När jag ömsar tanken så ligger det tomma tankeskalet kvar, ömsat. Det vill säga vrängt ut och in. Det som tidigare var tankens insida är nu blottat. Samtidigt som jag har en ny tanke på platsen för den gamla för det är ju meningen med ömsandet. Jag har ömsat i tusen år. Egentligen i eoner (ja, jag löser korsord). De slutexploaterade, ömsade tankeskalen har blivit ett globalt miljöproblem. De finns överallt. Jag är en mor. De blottade eller ömsade tankarna skriker av smärta, bara jag kan höra dem. Jag kan inte förinta dem fast det skulle skänka mig tröst. Förinta förresten, vilket hemskt ord. Vi har ju lärt oss att man förintar inferiora horder och inte tankar. Ja alltså, de skriker av smärta, de skriker av besvikelse, de håller på att bilda ett syndikalistiskt nätverk med en enda avsikt. Att förinta, nej, förgöra sin herre och mor.

Lyncha mig

Kommer du ihåg agent Cooper? När han står framför spegeln i badrummet. Den präktige, den gode. Du kommer ihåg eller hur? Men varför har du glömt hans onda grin mot sin spegelbild? Jag vet, du har glömt att Bob är jag.

Ingenmansland

Du fattar ingenting. Säger du. En fågel fattar inte hur man flyger. Jag ser, jag hör, jag faller i en grotesk varelses till synes oändliga innanmäte. Fallet lindras eller snarare bromsas av slem som innanmätet är fullt av. Slemmet är grönaktigt, snorfärgat men varmt av din kroppsvärme. Jag har nog med tid att studera slemmet under mitt fall. Det som slår mig, inte direkt utan först efter den tid som det tar att tränga igenom koden i din skändade hud, är att jag inte kvävs, snarare tvärtom, slemmet försörjer mig med alla tänkbara förnödenheter. Utom en kanske. Att du inser det. Det är lite som att leva precis på landremsan mellan två arméer. Och inte synas och inte väsnas och inte se himlen. Strupen är avlägsnad, jag kan inte skrika. Jag får precis så att det går att smärta fram Ordet.


Jag hatar dig. Jag vet det nu. Jag har alltid hatat dig
Jag trodde att jag slapp dina sugkoppar svinkoppor
Jag har lurat dig och omärkligt, i smyg blivit gammal
Började jag tro
Du var varsam i början
Du kunde trösta
Du var min
Jag ägde dig
Du bar mig
Jag märkte inte att min hud blev sårig där du strök mig
Med din blekrosa lem
En lugnande färg, samma som mammas underkläder
Jag ägde en skalk en gång

En liten, liiiiiiiiten tomte tittar ut. Haren skuttar fram så fort, knackar på dess port. Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig. Annars skjuter jägarn mig. Å nej haren lilla, för då skjuter jägarn mig med. Och dessutom, förstår du, så har jag inga extra sängkläder. Men jag har ju små harpaltar i lyan som väntar på mig! Se så, se så, varsågod, ge dem ett äpple.


Jag skulle slita dig i stycken
Om jag hade kvar mina tänder
Jag skulle vråla ut min blodiga sperma om…
Jag skulle slita ut dina ögon
Jag skulle, jag skulle, jag knulle
Jag smeke, jag kysse
Jag hele
Dina sargade
Dina trasiga dele

Att plissera tiden

Vad kan man göra för att förföra tiden? Mitt bröst skjuter ut två pilar. Ständigt. Tidspilar. Den ena följer den tid vi känner. Det är väntans tid/pil. Den andra (pilen) är knepigare. Den skjuts bakåt med avsikt att komprimera den tid som förflutit. Inte den tid som det tog att diska eller att gråta. Nej, den ska skrynkla tiden så att jag blir yngre. Ungefär som ett dragspel kan pressas ihop. Fast ett dragspel har förutbestämda veck. Jag (däremot) plisserar tiden. Du gör samma från den andra änden. Det är svårt att samordna så att plissévecken är åt samma håll, annars blir det fel när vi möts. Det blir liksom tvärtom. (tänk ungefär så här: man borrar en tunnel under en stor ås från båda håll. Genom en fatal (ur latin=dödlig) och försummande liten felberäkning möts inte de två).



En kärlek håller på att vittra in i ädelheten
Vittra är inte en exakt beskrivning
Avgestaltas vore ett bättre ord om det bara fanns. Ordet alltså.
Eller helt stilla, hemligt, försynt och mycket höviskt
Ömsas till något ur. Urmoderligt urondskt. Cthulhu
Utan att någon reagerar
Utan att du skrek av urångest
Eller kanske det var det du gjorde