Mandala

Avbildningen av mig gömmer sitt ansikte. Händerna blöder tårar efter patetiska försök att slipa bort lager av din doft. Skuggan överlappar avbildningen helt. Skillnaden är en löjligt liten krusning i det att sett från skuggans horisont liknar du mer en mandala än Eurydike vilket jag inte förnekar

Enkel insikt

Quiz Kid Donnie Smith: I used to be smart. But now I'm just stupid.
Thurston Howell: [raising his glass] Shall we drink to that?

En produktion

Jag försöker le obesvärat
Har ni någon gång försökt att
Bli av med rotsystemet hos kärs?
Då vet ni vad jag menar
Det är uppenbart att casting
Har kantrat
Min roll har löpt amok
Din rollfigur har sköljts upp
På en öde strand
Bara statisterna slokar sina blad
Intrasslade i rotsystemet
Det är en stroboskopverklighet som
Spelas upp
Rekvisita, kostymer skiftar omärkligt
Arméer av påklädare, sminkörer, hjälpredor
Kan bara anas
Produktionen kommer att landsättas
Snart

Tid

Ett sent uppvaknande
Det är aldrig för sent hör jag sägas
Det är inte sant
Fel
Det är inte bara inte sant, det är lögn
Den tid jag investerat i min sömn
Läker inga sår
Den har förräntat sig till en omfattning
Då investerarna hoppar av med insikt
Om en kommande bubbla
Men jag har blivit ett med min dromedarkropp
Oaserna dyker upp alltmer sällan
Eller så är det jag som saktar
Jag försökte reparera tiden
Jag fick hjälp, vi försökte
Lögnerna intog bakgrundens ansiktsuttryck
Blev liksom en del av stillebenet...

Tiden läker inga sår
Låt dig inte luras
Bli ingens puckel
Stå inte på mina ben
Jag har slängt alla tidur
De behövs inte längre

Enslinjen

Svaret ringlar sig om halsen
Dess snirklande är utstuderat
Undflyende gungflyende
Varven flätas samman i varandra
Och blir därmed
Oskiljbara
Otydbara
Oångerbara
Dra åt nu ordentligt
Snälla

Balladen om allt

I min dröm biter gnun ihjäl lejonet

Undran

Hur veta när krävan är full till sprickskick
När det räcker
Självömkans utfyllnadsegenskaper
Skiljer sig (ju) från t.ex. bitterhetens
Men dess tröstegenskaper
Är desto mer beroendeframkallande

Söndagsnöje

Den vanliga söndagsångesten
Blicken sveper halvvaket igenom bokhyllan
Det blixtrar till två gånger
två ilningar, en örfil, en smekning
Iliaden
Mein kampf
Båda födda ur ett behov
Att skriva, att säga något om livets villkor
Båda framväxta igenom många års tankemöda
Båda med outplånligt avtryck
På livslusten och dödslängtan
Bara den ena med outplånligt avtryck
På min genealogi

Hemliga nöjen

Jag är utmattad.
Att evigt damma av,
samla resterna, torka lämningarna, lappa, stoppa,
limma ihop trasiga delar,
är i längden något dödande
Jag är så rädd
och så lockad
att släppa min kronjuvel
Min sorg

Lyckad amputering

Förut sa jag min älskade till dig
Det var innan du misshandlade mig
Definitivt
Det är ok, jag andas, jag somnar, jag vaknar
Det är också ok att jag sitter nu amputerad
Jag andas ju, sa jag. Ju
Så tyck inte synd om mig. Inte du. Ok?
Räcker det inte för dig att det är dig
Alla tycker synd om
Jag vill sova nu, jag är trött
Jag skall drömma dig
Min älskade

Morgonångan

Avlägsna glasskärvan från mitt öga
Det spelar mindre roll att synen kan gå förlorad
Jag ska klara av att andas ändå

Målningen du gav mig, du vet, den blåa
Har krupit ur, hela rummet är blått nu, nästan
Det vita finns kvar innanför ramen bara

Det är friskt på morgonen, gräset lockar
Näsborrar frustar morgonångan
Jag skrapar otåligt i marken med framhoven

Singularitet

Var är ni alla mina vänner, har ni glömt mig. Är jag en person man så lätt glömmer. Tycka synd, tycka synd, ömka, ömka. Sanningen gör ont. Vilken sanning. Jo, att det är jag som glömt mina vänner, att det är jag som med benägen hjälp (från mig själv) låtit mig skruvas ned i paradiset där cartesianska principer upphör att gälla. Där singulariteten nafsar i hasorna, och händelsehorisonten krymper oroväckande. Prinsessan Leia kan rädda mig. Bara hon. Och hennes tvillingbror. Och han, den gode

Profeterna

Jag i lugnets öga
I ögat på det andra lugnet, du
Ögonen tittar något besvärat på varandra, blinkar lite roade
Det är förstås lugnet före det slutgiltiga lugnet
Lugnare raseri har inte skådats än
Och kommer inte heller att skådas
Aldrig någonsin
För tillståndet är inte förenligt med liv
Bara vi kan fortleva i denna limbos brännpunkt
Tack vare de obegränsade reverserna
Vi beviljats när den mäktigaste av mentorerna
Fortfarande älskade oss i tron att vi var de nya profeterna

Osorterade berättelser

Ditt hjärta, din ryggs knappt förnimbara snedhet
Dina armrörelser när du målar tankar
Din blick när du kanderar mig
Din förvåning när jag drömmer dig

I hamn

Inkräktaren reste lite slött på sig
Självbelåten, duktig, beundrad
Ja, då vart det klart här
Lite svinn är oundvikligt
Särskilt nu under lågkonjunkturen
Belöningen är riklig:
Ödeläggelsen är total
Kvävda skrik hörs knappt
Lite sorgligt är det också
Som alltid när ett stort jobb äntligen är klart,
I hamn
Vad ska jag ta mig till härnäst
Det blir skönt med en andningspaus
Jag kan unna mig det
Breven från Haag slänger jag bara
Men nu knackar de på dörren
Uniformerade till råga på allt
Jag ger mig inte levande

Bikt

Gatan pulserar sin bekännelse
Sin bikt
Det har aldrig varit meningen
Att förgifta sinnena
Med oerhörda lockelser
Oemotståndliga, grymma
Lördag varje dag
Spyorna i portar
Vitt pulver i små plastpåsar
PET kapsyl
En projektion av ömhet
En perception av Gud
Nej, det blev helt fel
Det var inte meningen
Förlåt mig