Skärvor

Tala tydligare är du snäll. Min hörapparat räcker inte till. När du sa igår vanskeligen menade du kanske hoppeligen? Jag har hundra decibel nedsatt hörsel i affektområdet. Du måste vara tydligare. Om du nu vill att jag fattar

Tinningsgap

Är jag normal, kan jag fortfarande lita på mina sinnen? Reality check tarvas. Jag ser dig framför mig, jag blundar och du finns där. Bra. Du talar, jag håller för öronen och ditt tal blir mycket tydligare. Bra. Du kramar vårt barn, jag sträcker fram handen mot er och rör vid min våta regnrock. Bra. Allt är som det ska. Vi är så lyckliga tillsammans

Kastelse

Gör mig till din koloni
Invadera mig
Exploatera mig
Din armada når min kust
Jag överlämnar mig utan kamp
I tron att du är Gud
I min gyllene triangel (degel) stöps vår avkomma
Det bästa ur två världar koncepteras:
Din raka rygg
Och min hunger

Ett nyktert konstaterande eller kärleken är blind

Jerry: (sliter av sig peruken) But I'm a man!
Osgood: Well, nobody's perfect

Sparkapital

Vrid ansiktet bort från vinden, stanna, dröj kvar, andas lugnt, blunda lite, nynna något, sänk axlarna, sätt dig på huk, massera tinningarna, ta en bit härlig kaka, ta ett varmt bad, lyssna på Lars Winnerbäck, tänd några ljus, titta på gamla foton, gråt en stund, skrik, öppna fönstret på glänt, håll min hand, tänk på den gången du ville leva

Pastisch

Sin mors barn stänger inflödet, ruskar av sig temperan och fernissan tills den råa målningsytan inte längre kan värja sig mot de välvilligas kladdiga blickar. Blickarna fräter. Sin mors barn vrider sig i en prodromal, och efter en stund iktal spasm. Den hänförda publiken ejakulerar unisont till toner av Air. Sin mors barn reser sig långsamt, nickar åt auditoriet, häller bensin över sig

1945

27 januari
De ädla avsikternas stavningslära och grammatik. Älska. Älska medmänniskor. Få deras kärlek tillbaka, mångfaldigad. Låt Molchingborna och resten av utvalda få känna kärlekens blodsmak. Resten är ren rutin speciellt om man beaktar vårt sinne för ordning

Min far

Du fick ryggsäcken redan som liten. Som tur var visste du inget om villkoren för överlevnad. Ändå visste du när det var dags att vandra österut. Att du kunde veta det förblir en gåta för mig, du som var så hjälplös. Ryggsäcken har gett dig bara ett alternativ för ett uthärdligt liv vilket du lydigt fullföljde. Till punkt och pricka. Det är omöjligt att kritisera dig för din kvävande godhet, dina diskreta men allombekanta uppoffringar, din naiva hängivenhet, din sorg. Men jag vill kunna kritisera dig, jag behöver det. Ge mig fri lejd

Oval

Gå inte dit! Den kärlek du kommer att skänka kommer att dränera all din livslust. Den kärlek du kommer att få till skänks kommer att fylla det uppkomna tomrummet med segt och klibbigt slem. Det kommer att ta dig tusen år att sanera ditt inre rum ( b.t.w. vet du möjligen om barn ärver föräldrars inre rymd och dess innehåll?). Ja, det är sanerbart. Allt är sanerbart. Gör vad du vill. Du hatar ändå din egen svaghet

Arvingen

Var det om mig du skrev Villon?
Vem annars, det finns bara en jag
Och så finns det en Du
Du har gett mig barn men jag kan inte känna
Du har gett mig kärlek men jag kan inte stå rak
Du har gett mig pengar men jag skapar altare
Du har gett mig lycka men jag kröp i dess radarskugga
Du har gett mig smärta men jag flämtandades
Du skickar en sista förmaning, egentligen en varning
Men en (mycket) lärd bok får agera min sköld och fallskärm

Dignära

Vem har sagt att tid är sann? Min krasch gick i slow motion. Krockkuddarna utlöstes så jag dog inte. Kraschen fortlever i ett utdraget tempo där alla tankar fortsätter att studsa, krocka med varandra, längta efter vila. Tiden utanför har inte märkt belägenheten hos sin avknoppning. De gummiband som håller ihop kraschens tidsbubbla med din tid blir alltmer uttänjda. De expanderade krockkuddarna håller mig upprätt men de kommer (givetvis) att kollapsa. Frågan är bara om det kommer att inträffa innan gummibanden brister. Jag hoppas inte det. Jag vill inte att du ska tycka synd om mig

Min mor

Försöker minnas din desperata kamp för substitut. För dina drömmar. Du svek ditt innersta begär och accepterade tillvaron såsom det förväntades av dig. Din mans tyranniska godhet och uppoffringar, hans livssorg har desarmerat dig. Du lät dig desarmeras. Jag som växte upp inom radien för din smärta lever nu din melankoli.

Jag skriver målsökande pilar. Jag är Moderskeppet bestyckat med trenne figurer. Den ena är din sorg, den andra är min falskhet, den tredje är kärleken den röda (tack Evert). Var är du i tisdags? Kan min ordpil, denna till exempel, målsöka dig då? Det är faktiskt fullt möjligt om man betänker att Moderskeppet finansierades med trettio silveroboler.

Rast

Kapitel 1
Jag städar offentliga toaletter. Det är mitt jobb och jag älskar det. Rätt hyfsat betalt med. Kan inte längre bära kortärmat, måste även ha hög krage. Snart blir det omöjligt att dölja skärsåren. Vad ska jag göra den dagen du lämnar mig? Du skär så rätt med ditt vassa armeringsjärn.

Kapitel 2
I min rustkammare förvarar jag mitt älsklingsvapen från den andra tiden. Din tid. Bäst kan vapnet beskrivas som ett vässat armeringsjärn format efter ryggradens kontur. Den vässade delen stack ut. Den hade dubbelfunktion: att avskräcka inkräktare och att skära dig, min älskade, med jämna och fina snitt som kunde läka snabbt och lämna plats för nya kodade meddelanden. Koden kan tydas än idag men du väljer att drömma mig

Vapenvila

En armé av dig, ett kloster av mig
Mellan oss ett skynke närmast av tyll, ett flor
Vi ser på varandra genom tyget
Något av det vackraste vi sett. Någonsin
Konturerna är utmejslade av mästarhand från svunnen tid
Gud, låt det förbli
Ta inte bort ridån

På hemligt uppdrag

Buklandat på en åker med för mig okänd gröda, alla hudlager är bortskrapade, de slappa bukmusklerna lyser med sin ynkedom. Minnet har landat en bra bit ifrån. Söker handtag, något att hålla i. Det finns bara taggtråd. Sätter knogjärn på fingrarna. Jag klarar mig alltid.

Om oss

Jag läste igen din kärleksdikt
Du ledsagar min vilsna blick
Allt blir så enkelt, så självklart

Ingen har älskat mig som du
Ingen har jag älskat som dig
Finns du på riktigt?

Du avtäcker mig och jag kan stå ut med mig
Du viskar mig ren
Du drömmer mig sann

Om du finns ge mig ett tecken
Det räcker med en viskning:
"Kom och älska mig"

Det går också bra att vråla
För du är inte mycket för att viska
Jag lovar att höra dig ändå

decrescendo

Det var länge sedan det fanns rum för en armrörelse. Nu gäller det att vara smal så att bröstkorgen får plats att andas. Nedräkning av frihetsgraderna är nu på decimalnivån. Du har förstått att det inte finns plats för dig i denna spricka av tidrum. Jag får inte luft nog att kunna skrika ut min kärlek till dig

collateral damage

Hur jag än vänder kappan så är du där med ditt predatorgap redo att kyssa mig. Du bryr dig inte om att jag har tagit tusen Xanor och vill bara dö. Du bryr dig inte att jag har fått allt som går att få. Att du inte kan ge mig det jag behöver för jag behöver ingenting. Det finns bara du och jag. Eller finns du egentligen? Du verkar finnas bara i mina minnesluckor. Det är därför som jag gör allt för att inte bli av med dem (minnesluckorna). Du kan gå igenom väggar nuförtiden.

Katastrofens genes

Du tar ett språng. En trippelbarr. Att korsa sin väg på väg till språnget innebär en vägran. Tre straffpoäng. Du låtsas att du inte vet det, att du visst tog den rakaste vägen. Jag blundar och låtsas samma. Vi är lyckliga. Vi förlänar varandra de värdefullaste orden. Jag är din mor.

Sålunda

Tanken svindlar. Heter det. Man kan alltså få svindel av bara tanken. Det är också en tanke. I tankefabrikerna finns det sofistikerade system som motverkar svindel. Det gäller att få kontroll över tanken. Att genom lukrativa transaktioner sätta en stämpel (eng. stamp) på varje tanke som gör den spårbar och förgörbar. Sålunda finns det inga tankar längre som svindlar. Vi mår mycket bättre utan svindel. Jag kvävs.

Sanningens logik

Policeman: Why did you kill that girl?
Edmond: Which girl?
Policeman: The one you killed.

Avigans paradox

Jag vill lära mig att tänka. När jag ömsar tanken så ligger det tomma tankeskalet kvar, ömsat. Det vill säga vrängt ut och in. Det som tidigare var tankens insida är nu blottat. Samtidigt som jag har en ny tanke på platsen för den gamla för det är ju meningen med ömsandet. Jag har ömsat i tusen år. Egentligen i eoner (ja, jag löser korsord). De slutexploaterade, ömsade tankeskalen har blivit ett globalt miljöproblem. De finns överallt. Jag är en mor. De blottade eller ömsade tankarna skriker av smärta, bara jag kan höra dem. Jag kan inte förinta dem fast det skulle skänka mig tröst. Förinta förresten, vilket hemskt ord. Vi har ju lärt oss att man förintar inferiora horder och inte tankar. Ja alltså, de skriker av smärta, de skriker av besvikelse, de håller på att bilda ett syndikalistiskt nätverk med en enda avsikt. Att förinta, nej, förgöra sin herre och mor.

Lyncha mig

Kommer du ihåg agent Cooper? När han står framför spegeln i badrummet. Den präktige, den gode. Du kommer ihåg eller hur? Men varför har du glömt hans onda grin mot sin spegelbild? Jag vet, du har glömt att Bob är jag.

Ingenmansland

Du fattar ingenting. Säger du. En fågel fattar inte hur man flyger. Jag ser, jag hör, jag faller i en grotesk varelses till synes oändliga innanmäte. Fallet lindras eller snarare bromsas av slem som innanmätet är fullt av. Slemmet är grönaktigt, snorfärgat men varmt av din kroppsvärme. Jag har nog med tid att studera slemmet under mitt fall. Det som slår mig, inte direkt utan först efter den tid som det tar att tränga igenom koden i din skändade hud, är att jag inte kvävs, snarare tvärtom, slemmet försörjer mig med alla tänkbara förnödenheter. Utom en kanske. Att du inser det. Det är lite som att leva precis på landremsan mellan två arméer. Och inte synas och inte väsnas och inte se himlen. Strupen är avlägsnad, jag kan inte skrika. Jag får precis så att det går att smärta fram Ordet.


Jag hatar dig. Jag vet det nu. Jag har alltid hatat dig
Jag trodde att jag slapp dina sugkoppar svinkoppor
Jag har lurat dig och omärkligt, i smyg blivit gammal
Började jag tro
Du var varsam i början
Du kunde trösta
Du var min
Jag ägde dig
Du bar mig
Jag märkte inte att min hud blev sårig där du strök mig
Med din blekrosa lem
En lugnande färg, samma som mammas underkläder
Jag ägde en skalk en gång

En liten, liiiiiiiiten tomte tittar ut. Haren skuttar fram så fort, knackar på dess port. Hjälp, ack hjälp, ack hjälp du mig. Annars skjuter jägarn mig. Å nej haren lilla, för då skjuter jägarn mig med. Och dessutom, förstår du, så har jag inga extra sängkläder. Men jag har ju små harpaltar i lyan som väntar på mig! Se så, se så, varsågod, ge dem ett äpple.


Jag skulle slita dig i stycken
Om jag hade kvar mina tänder
Jag skulle vråla ut min blodiga sperma om…
Jag skulle slita ut dina ögon
Jag skulle, jag skulle, jag knulle
Jag smeke, jag kysse
Jag hele
Dina sargade
Dina trasiga dele

Att plissera tiden

Vad kan man göra för att förföra tiden? Mitt bröst skjuter ut två pilar. Ständigt. Tidspilar. Den ena följer den tid vi känner. Det är väntans tid/pil. Den andra (pilen) är knepigare. Den skjuts bakåt med avsikt att komprimera den tid som förflutit. Inte den tid som det tog att diska eller att gråta. Nej, den ska skrynkla tiden så att jag blir yngre. Ungefär som ett dragspel kan pressas ihop. Fast ett dragspel har förutbestämda veck. Jag (däremot) plisserar tiden. Du gör samma från den andra änden. Det är svårt att samordna så att plissévecken är åt samma håll, annars blir det fel när vi möts. Det blir liksom tvärtom. (tänk ungefär så här: man borrar en tunnel under en stor ås från båda håll. Genom en fatal (ur latin=dödlig) och försummande liten felberäkning möts inte de två).



En kärlek håller på att vittra in i ädelheten
Vittra är inte en exakt beskrivning
Avgestaltas vore ett bättre ord om det bara fanns. Ordet alltså.
Eller helt stilla, hemligt, försynt och mycket höviskt
Ömsas till något ur. Urmoderligt urondskt. Cthulhu
Utan att någon reagerar
Utan att du skrek av urångest
Eller kanske det var det du gjorde