ett havara

Organismens lagbundenhet
fallerar med svidande insikter
jag menar brist på

orgasmens upprepningstvång
kanaliseras i lokala villkor
tillgång väcker leda
brist längtan

fria nyttigheter förkastas föraktas
stadsTamTam återskapar det efterlängtade
strupgreppet om såriga strupar

de smås havara närs som bot
valen är en chimär
du har varit alltför förskonad för att
inse förstå det

sina

Jag försöker
Avsikterna kan inte enas
jag är renrakad
på allt kvitter
konsumerad
ersättningen enligt kollektivavtal
i ett fönsterkuvert
jag går kurs i franska
det skulle varit spanska dörrarna var likadana
konverseringar
konserveringar
cementeringar
U2 One på tallriken
ryser rysningar vågorna
armarna arma
sinnena sinade

Vi, Gudar

Balladen om de två Gudarna
repriserad
eller är det repeat?

Du, Gud
Vad vill du Gud?
Hur stor är stoltheten?
Den är störst

Även om den kostar liv?
Inte även utan just då

Jag förstår inte
Det får du inte säga, du är Gud
Men oss (Gudar) emellan, snälla...
OK Gud, så är det:

Vår Fader blev en gång ertappad med att ljuga om sitt ursprung. Han var Gud och som sådan kunde han inte medge sin nesa. Så uppfann han stolthet med dess stränga koreografi. Sedan dess tjänar stoltheten som ett skynke för skam, skam som inte kan skyllas med annat

Tack Gud, jag förstår nu

S.A.M.M.A

gatorna är samma
du är samma
mot då

jag speglar mig i främmande
jag är samma
speglarna är inte samma

våra barn blev bortbytta på BB
kringresande försäljare av utanföra persedlar
känner inte igen

oss

vart du

hennes röst skar

det var sorgen sades det

det var du sa hon



ingen bor på adressen

sängkläderna fortfarande varma

inbrända konturer av dig på väggarna

som i Hiroshima

inte då, inte nu

hon ville bara mota honom
bort
från kikarsiktets kors
han höll i vapnet
felvänt
i handgemäng som uppstod
tryckte hon av
det gick inte att avgöra vems substans
hamnade på väggen

inte då
inte nu

deras DNA var identiska

altaret

titta inte så på mig
jag är djuret
utan luktsinne
flått på barmhärtighet
den slängdes åt gamar
som as
som offer på ditt altare
där du vaktar vår kärlek

Adorno

Jag är inte färdig
inte riktig
blodspåren leder till orden

Nahid, din hand friskriver mina ögon
med en gest av avmätt otålighet

Spring
det är mitt råd
Jag bara spanar
bara
endast

Nya marker
nya troféer
stoppade, på väggen
i biblioteket med Adornos samlade verk