Symmetri

Det finns grader av helvete i helvetet. Sägs det. Enligt symmetrilagar måste det även finnas grader av himmel i himlen. Detta är hittills obeforskat, inte så mycket i alla fall. Jag kommer snart att försvara en avhandling i ämnet, den första i sitt slag, vid Fakulteten. Min forskning visar att det kan finnas rationella skäl att välja helvetet före himmelen. Symmetrilagarna är oruckbara

Alla liljor, rosor, aklejor
Dra åt helvete med er
Mitt raseri har berövat mig
förstånd
Jag livnär mig på gnagare
som jag sliter itu med mitt
äckliga gap
På humana lämningar
som jag slukar osorterade
På minnen jag trodde var borta
Mitt förakt för allt som anses vackert
är arkaiskt, mordiskt, primalt
Jag utvecklar mitt sanna,
länge undertryckta Jag

Kid

Orienteringsförmågan får stryk. Egna spår korsas ideligen, ingen kompass, karta eller GPS är till någon hjälp. Om jag bara kunde hitta till där allt började, kanske har jag hittat utan att känna igen? Det går att överleva dock. Knepet är att bygga kojor här och var för att kunna se om såren när varven fullbordas, innan letandet måste fortsätta. Lavar vetter åt norr på trädstammar. Men vad gör man när träden i sin iver att hjälpa mig roterar för att kunna följa min vandring. Ett övergivet rådjurskid följer mig, jag matar det ur hand

Vem bryr sig

Det tröga i mig har till slut fattat
Du har fattat det långt innan mig
Som vanligt
Faktiskt ögonblickligen
Vem bryr sig sa du bara
Fast den här gången var det på liv
Och liv
Två liv, minst
Det som du fruktat mest har inträffat
Du kan andas ut
Det som jag fruktat mest
Kommer att utkräva sin tribut
I oboler

Bot

Kyla, kyla. Jag fryser
Svettas, tröjan åker av
Men hjärtat värmer inte
Det är gapande tomt
Tömt
Tömt på allt. Allt som betyder
Bestulet, beslutet, slutet
Omslutet av isomslag
Jag måste återbörda det dess liv,
Innehåll
Annars dör jag. Är inte redo än
Det är bråttom
Det finns bara glödande hat till hands
Det får duga
Gud, ha förbarmande

Otacksamhet

Jag är hemlös. Jag kan inte säkert svara på din fråga hur länge. Länge. Jag har bott på härbärgen så länge jag minns, mitt pick-o-pack ryms i en hemlig ficka i fodret på min slitna jacka. Många har försökt hjälpa mig ut ur armodet, vissa av medlidande, andra som ett projekt syftande till frälsning (deras). Jag säljer en tidning på gatan, tidningen heter "Dra åt helvete, jag vill inte ha din förbannade medömkan". Jag är chefredaktören, redaktionsrådet vårdas inneliggande pga kedjereaktion.

Mission

Kära D.,
Du hade inget val. Din mission, kalla det ödet, har alltid varit att rädda värnlösa kvinnor i nöd. Det är därför du i så många år har fulländat dina färdigheter i österländsk stridskonst. Du är den ryktbare nattens riddare, skurkarnas värsta mardröm. Kvinnor du räddat är dig evigt tacksamma, de döper sina söner efter dig. Ditt ädelmod, din givmildhet är legendariska.
Men snälla, rädda aldrig mig. Ok? Lovar du? Jag vill ha ett liv
Din
C.

Fiesta

Båda hjärnorna rullar ut sina stridsvagnar
Bestyckade med skrämmande vapen
Ögonen strålar Katharina Blums raseri
Därefter lavar hjärnorna värdigt ut
Nervbanorna i stridzonen glimrar
Det är förberedelser till karnevalen
Den heligaste av alla högtider
Då välsignade lögner offerslaktas
Blodet får tappas av långsamt
Annars kan lögnerna inte begravas
I vigd jord

Om bara

Det fanns en flod en gång
Med den bördigaste drömmyllan
De djärvaste uppsåten
På ömse sidor om den
Allt var glödande
Men också självförtärande
Vilket gick mig förbi
Lögn
Det var just detta som lockade

Hela planeten är som en nätmelon
Täckt av uttorkade flodbäddar
Bara de svikna drömmarna irrar oförstående, vilset
De hemsöker mig natteligen

En blick

Grand mal, tjugo på Richter
Tsunamin utplånar konturerna
Kramperna övergår i tetanus
Vi stelnar i varsin brygga
Räddningskåren har kört vilse
Deras GPS har anslutit sig till bryggan
Det går ett litet barn där ute lyckligt gnolande
Helt ovetande om tsunamins framfart
Hela världen genomlider dramat på sina skärmar
Ingen zappar längre
Barnet tultar fram till katastrofens mittpunkt
Där våra bryggor blir allt högre
Vi förlänas en undrande blick från oskyldiga ögon
Vi kan inte annat än att skamset
Återgå till vardagen

Fakta

Walter Sobchak: Am I wrong?
The Dude: No you're not wrong.
Walter Sobchak: Am I wrong?
The Dude: You're not wrong Walter. You're just an asshole.
Walter Sobchak: Okay then

Kantsten

En hastig blick ut på gatan. Fotavtrycken i den återstelnade asfalten haltar sidledes. Trottoarkanterna smiter tätt åt. Husfasaderna laddar om tomma magasin och gör sig åter redo. A-brunnarna blinkar löftesrikt och lockar med sirensång, med projektioner av Viljans Triumf över skyltfönster med lockvarar långt ut på gångbanan. Jag orkar inte stå emot. Fel, jag vill ge efter. Sugas in. Det kanske finns någon där nere. Jag krymper till en liten boll och, förlåt mig Gud, rullar in, ner

Me, myself

Enough me talking about myself, now you talk about myself

Tuli Kupferberg

Serenity

Duns. Aj, det gör ont! Verkligheten, fiktionen, drömmen har synkroniserat sina klockor. Nurse Ratched har fått upp spåret. Dr. Kildare skäms. Claudia Wilson Gator har funnit meningen med livet. Mia Wallace har vaknat. Melankolin får maka på sig en stund. Vi håller varandra om händerna och framför sinnesrobönen.
Mr. Chance sover fortfarande

Kom

Dröm sött min älskade
Våndas inte
Släta ut rynkan nu
Ta på dig ditt vackraste leende
Du vet, det som klär gryningen rosa
Vi ska framdrömma en sommarkväll
Som aldrig funnits
Utom den gången
När vi fick den i gåva av Peter Pan
När Tingeling lät mitt stenbrott fyllas
När Kapten Krok torkade dina tårar

Vika

Stilla strilar ryggmärgssav
Barriären mellan mitt jag
Och mitt du
Upplöses
Att späda med tårar hjälper inte
Saven fräter barriären
Är det den som blivit frätande
Eller barriären som ger vika
Mitt jag vet inte
Inte heller mitt du
Än går det att särskilja oss
Men vem bryr sig

Inne

Vad finns det där ute? Där ute, du vet. Där folk finns, vanliga människor, typ. Kan du berätta för mig, jag ska ordna en mysig stämning, levande ljus, blommor, fin porslin från Myrorna och allt det där, du vet. Bara du berättar, för jag vet inte, inte nu längre. Jag tänkte att jag ska tillbaka. Om jag vågar. Om jag har mod nog. Jag har det varmt här i soffan under mina två medelvarma syntettäcken.

Resonans

Jag måste ha missat det. Att mina strängar vibrerar. Nej, ingen knäpper på dem. Det är resonansen. Sången går a cappella men texten skapas med en tvingande konsekvens. Som en naturlag. Som att vilja få ro men välja tortyren. Som att ständigt och envist ignorera sin längtan. Som ett tvång att utse sin egen (av)gud. Jag förstår nu drömmen om frälsning

Tinningsgap

Är jag normal, kan jag fortfarande lita på mina sinnen? Reality check tarvas. Jag ser dig framför mig, jag blundar och du finns där. Bra. Du talar, jag håller för öronen och ditt tal blir mycket tydligare. Bra. Du kramar vårt barn, jag sträcker fram handen mot er och rör vid min våta regnrock. Bra. Allt är som det ska. Vi är så lyckliga tillsammans

(oj då, den har redan varit med förr. Får vara kvar ändå/ Calix)

Äpplen och tomater

Orden faller som vore de mogna äpplen. Det är gravitationens fel. Ibland som ruttna tomater. Det är de senare jag föredrar, de är åtminstone ärliga. Det finns ord som kan flyga, trots tyngdlagen. Jag vet att de finns, de måste finnas. Dina ord gör ansatser att lyfta och det är fint

Fattas

Tittar mig omkring, allting verkar finnas kvar men något är bestämt annorlunda. Jag känner det. Låt mig se. Ödeläggelsen är kvar, likaså kaoset, almanackan, hungern, längtan, nallarna, ditt hologram, färdtjänstbeviset. Jag bara vet att något mycket kärt är borta. När jag nyktrat till förstår jag. Rädslan fattas

Uthärdligt

En skreva, en spricka i den redan hårt ansatta ytan. Det är en självspricka, sådana gör ont vid varje oförsiktig beröring, så även denna. Problemet med självsprickor är att på något mystiskt sätt dras oförsiktiga beröringar till dem. Som vore de beroende av smärta. Min yta spricker mer och mer. Det är lätt uthärdligt

Förkunnaren

Jag har bara ord. De sjuttio procenten kroppsspråk som vi sägs kommunicera med har försvunnit. Jag vet inte hur eller när. Det måste ha skett i sömnen eller då jag försökte bestilla min predatordrift. Mina armar är förtvinnade, ansiktet stelnat i en venusmask med ögon utan syn. Men orden gurglar fram, okänsligt, otåligt, otadligt, perverst och med blodig fradga. Jag har nu fått en skara lärjungar

Flykt

Vilket ansikte är ditt? Allt var så enkelt i början innan fiktionen började ta överhanden. Innan synonymvalet blev alltmer slappt. Innan sanningen blev helig. Jag har börjat ta fel. Det är inte det värsta utan det är att när jag tagit fel tar även den andra fel

Samförstånd

Du smeker mig avmätt, förstrött
Ändå river dina naglar djupa diken
Hela system av kvalfyllda hudkanaler
Smeknöden skänker mig ro
Vargaro
Redo att hugga vid minsta ömhet från din sida
Utan dina smekningar vore jag en
Kastrat

Trilogi

epilog:
Jag äter, dricker, sover, uträttar naturbehov. Det är allt jag gör. Det gör mig till enkel, okomplicerad varelse sysselsatt med att existera. Att jag i denna stund kan skriva dessa ord är en reminiscens från en tid när jag lärde mig att glänsa, skratta, ljuga. Jag har alltid varit bra på det jag just höll på med. Jag är mycket bra på att existera också.


prolog:
Du, jag vill sätta mig en stund. Du går alldeles för sakta. Jag orkar inte med ditt tempo.


företal:
Allt började när du, fem år gammal, satt i mitt knä och bad mig läsa en bok. Du visste mycket väl att det inte fanns några och att jag skulle vara tvungen att skriva en

Skillnad

Grader av rött. Nej, inte nyanser utan just grader. Vad är skillnaden? En vinande fläkt av din andedräkt, din klassighet, din med ditt öde så sammanflätade överlevnadsanda. Jag, en svala, ligger sked med dig, en mård. Förstår du nu skillnaden mellan grad och nyans? Men frågan du ställde var inte den rätta. Du borde ha frågat varför just rött?

Spira

Ibland. Bara ibland. Är det så att... Nej, förresten, hur ska jag säga det. Usch vad svårt det är. Vi börjar om. Det förefaller som att det ibland, mycket sällan, inträffar händelser i den mest inbitna melankolissans liv som ställer melankolissans image på huvudet. Dessa händelser kan på sätt och vis upplevas som sorgsna om vederbörande blivit kär i sin melankoli. (Men säg den kärlek som varar...)

Jag leker med tanken, bara leker alltså
Märk väl, jag bara spånar
Och jag vill inte frammana Guds vrede
Genom att hysa alltför djärva drömmar
För att inte säga planer
Det är därför jag skriker detta nu skrivna
Med hieroglyfer, egentligen kilskrift
Dessutom kodat enligt de Sades kärleksteorem
Du som kan tyda det ovanskrikna är utvlad
Att frälsa mig