resträkning

och viskningarna viner varhelst

närhelst

som förebud

om oss

om katastrofen som redan uppfyllt sin mission

speglingar går inte att skilja från det levande

eller mitt arv av fordringar

att reglera är inte möjligt i det som är eller kommer

Bara i det som blev

baklänges livet, rusning dit, har inga bromsar

rutan folk kallar ett är en hägring, önskedröm

rusningen, egentligen ruset, kan inte räkna

eller låtsas så

jag tar på mig kläder varje morgon, kysser dina ögon

du ska inte behöva se min nöd

tillvite

han hör henne gränsa

det för henne så kära

svartsjukt, girigt

med altruistens sanna lögn

hon lägger fram på bordet

sina otvättade underkläder,

att honom tillvitas som egna som materialet

för lagning av hans nöd

hans gränslöshet

påkläderskan

Hans fasta hållning skrämmer,

dess uttrycksutbud är torftigt sett inifrån

Hennes ögon klär honom i vises mantel

varje kväll utan att fråga

hon tror honom om det finaste

hans förmåga att hålla sig rak avtar

för varje förlåt