Avigans paradox

Jag vill lära mig att tänka. När jag ömsar tanken så ligger det tomma tankeskalet kvar, ömsat. Det vill säga vrängt ut och in. Det som tidigare var tankens insida är nu blottat. Samtidigt som jag har en ny tanke på platsen för den gamla för det är ju meningen med ömsandet. Jag har ömsat i tusen år. Egentligen i eoner (ja, jag löser korsord). De slutexploaterade, ömsade tankeskalen har blivit ett globalt miljöproblem. De finns överallt. Jag är en mor. De blottade eller ömsade tankarna skriker av smärta, bara jag kan höra dem. Jag kan inte förinta dem fast det skulle skänka mig tröst. Förinta förresten, vilket hemskt ord. Vi har ju lärt oss att man förintar inferiora horder och inte tankar. Ja alltså, de skriker av smärta, de skriker av besvikelse, de håller på att bilda ett syndikalistiskt nätverk med en enda avsikt. Att förinta, nej, förgöra sin herre och mor.