Du fattar ingenting. Säger du. En fågel fattar inte hur man flyger. Jag ser, jag hör, jag faller i en grotesk varelses till synes oändliga innanmäte. Fallet lindras eller snarare bromsas av slem som innanmätet är fullt av. Slemmet är grönaktigt, snorfärgat men varmt av din kroppsvärme. Jag har nog med tid att studera slemmet under mitt fall. Det som slår mig, inte direkt utan först efter den tid som det tar att tränga igenom koden i din skändade hud, är att jag inte kvävs, snarare tvärtom, slemmet försörjer mig med alla tänkbara förnödenheter. Utom en kanske. Att du inser det. Det är lite som att leva precis på landremsan mellan två arméer. Och inte synas och inte väsnas och inte se himlen. Strupen är avlägsnad, jag kan inte skrika. Jag får precis så att det går att smärta fram Ordet.
Jag hatar dig. Jag vet det nu. Jag har alltid hatat dig
Jag trodde att jag slapp dina sugkoppar svinkoppor
Jag har lurat dig och omärkligt, i smyg blivit gammal
Började jag tro
Du var varsam i början
Du kunde trösta
Du var min
Jag ägde dig
Du bar mig
Jag märkte inte att min hud blev sårig där du strök mig
Med din blekrosa lem
En lugnande färg, samma som mammas underkläder
Jag ägde en skalk en gång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar