Vigsel

Kringresande knivsliparen
Spelar en pavane för skuggan
Av sin längtan, hans sista näring
Orden formas i gapet mellan
Minnet av kvinnans utsläppta hår
Och hans bortskänkta ungdom
En dödens ikon inristad
Till vänster om bröstbenet
Bara ifall
Eller var det kärlekens

Hans existens är inte förenlig med min
Han vet
Han har längtat, väntat så länge på mig
Jag omfamnar honom ömt
Viskar kärlekens besvärjelser
De hemligaste, de enda
Jag låter kniven
Glida in mellan revbenen
In i den övergivna kammaren
Han och hon på ikonen är äntligen vigda
Med härdat stål
Änglarnas elitförband hissas ner
Deras ljudlösa körsång sveper hans kropp