vandel

kanske om. munnen rör sig i takt med ord ur mig
som om dessa hade med vartannat att skaffa
tänk en blixt och muller efter ditt försvinnande
ungefär så
eller klippets relation till det förlöstas skrik

mina skor är ett par av dina
armbågarna står ut, pekar utåt
signalen är tydligt entydig, jag sänker blicken

det klär mig att höra dina ord
de bärande, god vandel

jag sträcker armen mot dina stavelser, din mun
rörelsen för med sig en luftvåg av förnekanden
medan munnen ler
jag frestar återförsäkrad, ingen bävan kan stranda mitt bygge, djärva oklanderligheter vilkas blotta nämnande anlöper förståndet
och den gången vi såg ”The jewish bride” och du vidrörde mannens gyllene arm, den högra, den meningsbärande och kvinnan tittade på dig med blick som sonar
och du kunde inte. Du kunde inte annat än sitta där med tårar, Dina
din tystnad denna kväll och den sedan
varje ord du rullat ut därefter hördes

(oaktat fruktan)