vill åt

jag har inte finläst det fina

aldrig att jag brukar

inte förordet

ord som hamrar trygghet (förvisso) smärtar

det är den andra smärtan jag vill -

den som lyder hermetikens lagar

stängda dörrars, ryggens

 -åt

vin

inkastaren tittar åt sidan, så där skälmskt

gatuförsäljaren från Senegal dras till min sänkta blick

den sanne kännaren

bara du orkar gräva mödosamt utan att känna botten

vinstlöst

vinningslöst

vinglöst

strass

bilden upplöses i grundfärger:

prismans tillbakasyn

pusslandet av strassen åter till meningen håller mig

på ett sätt samlad, du säger sammanhållen

jag vill inte det. att du säger så

det är många saker jag inte vill att du säger

längre

tillsnyggad, kammad, lappad

med röst nu som låter

är jag

upprepningens danssteg

Du skrämde mig idag med din skönhet. Som att cirkeln börjar på nytt, som nya rader i ditt epos som inte kan få vila, färdigskrivet. Hellre att jag tar på mig kadaverrollen

resträkning

och viskningarna viner varhelst

närhelst

som förebud

om oss

om katastrofen som redan uppfyllt sin mission

speglingar går inte att skilja från det levande

eller mitt arv av fordringar

att reglera är inte möjligt i det som är eller kommer

Bara i det som blev

baklänges livet, rusning dit, har inga bromsar

rutan folk kallar ett är en hägring, önskedröm

rusningen, egentligen ruset, kan inte räkna

eller låtsas så

jag tar på mig kläder varje morgon, kysser dina ögon

du ska inte behöva se min nöd

tillvite

han hör henne gränsa

det för henne så kära

svartsjukt, girigt

med altruistens sanna lögn

hon lägger fram på bordet

sina otvättade underkläder,

att honom tillvitas som egna som materialet

för lagning av hans nöd

hans gränslöshet

påkläderskan

Hans fasta hållning skrämmer,

dess uttrycksutbud är torftigt sett inifrån

Hennes ögon klär honom i vises mantel

varje kväll utan att fråga

hon tror honom om det finaste

hans förmåga att hålla sig rak avtar

för varje förlåt