Det direkta tilltalet

The Bride: Then give me one of these.
Hattori Hanzo: They're not for sale.
The Bride: I didn't say "sell me" I said give me.

Slut på kloka svar

Någonstans, kanske i en övergiven imorgon
Finns alla mina kloka svar
Sorterade och numrerade
Efter klass ordning familj släkte art
Alla är eukaryota, alltså kärnfulla
De mest betydelsefulla är fastnålade i glasmontrar
med vingarna avgnagda
Alla föll offer för den senaste pogromen
När en rasande massa av mig
(var du också med?)
Missade det sista trappsteget och störtade

Tusen år sedan

Dina intorkade droppar av svett
Kanske tårar
Blodstänk
Ordet du skrev på spegeln
Hårstrået som fastnade
Tekoppen med munstämpeln
Skuggan av dig en solig dag
Bleknar alltmer
Orden fästa med klädnypor
På livlinan, fladdrande bleknande
Jag har inte mäktat att sortera dem ännu
Kanske vill jag inte
Av rädsla
Av hopp

Le Passage

Jag passerar en gräns
Över en fiberledning
Mellan det skelande barnet
På det slitna kortet
Och min stränga upptagenhet
Av hudflagorna spridda över
Det stampade drömfältet
Harvat och gödslat

Le Passage

Fiberkabeln överför bara det nödvändiga
Så att jag kan föröka mig
I varje kvant av din sorg
Så att jag kan skylla min skam
Med en projektion av det skelande barnet
Och dess lycka över den första tvåhjulingen
Det har blivit dess livsuppgift
Att skylla min skam

Pastell

Granitmassivet har klätt sig i pastell
Jag ser mig i skyltfönstrets spegel
Pastell
Stenansiktet är komiskt förvridet
I desperata försök att hindra tårar
Men ingen skrattar
En gammal man räcker mig en näsduk

Tio

Jag är sambo med tio
Vi delar på allting
Vi sover tillsammans
vi gör allt ihop
De anstränger sig att vara mig till lags
Ibland plingar de
Om de plingar flera gånger
Vill de prata
Om de plingar en gång
Vill de bara förmedla
Några ord som hastigast
de kanske inte vågar störa mig med prat
Just då
Jag är en bra lyssnare
För det mesta gör de mig glad
Eller förväntansfull
Ibland förskräckt
Tio ensamstående siffror
De får plats i min hopfällbara
Sony Ericsson

Dogville

Tom: No. I was scared, Grace. I used you and I am sorry. I'm stupid, I am, maybe even arrogant sometimes.
Grace: You are, Tom.

Trasigheter

Strandpromenad på morgonen
Ditt hår formar sig som fjolårets tång
Med synliga vågkonturer
Det är fullt med tång i min kammare
Dina utspridda öronmusslor och öronsnäckor
De blir till mina örhängen, jag nynnar dem oupphörligen
Drivveden du valt att kasta bort
Blir till min egen Nimis
Ett stolt monument
Stoltare än orden
Älska mig

Läkarpraktik

Du är enda patienten på min mottagning
Jag vet botemedlet
Vill inte mista dig dock

Ren rutin

Jag rotfärdigar mig i ditt växthus
Där du driver fram blåsyresticklingar
Jag behöver inte mycket
Säg att en stening i månaden räcker
För att värna din heder
Din stolthet

Laga mig inte

Jag är alla trasigas mor
Ungarna har blivit vuxna nu, skaffat familjer,
Trasiga barn, trasiga partners, trasiga liv
Jag älskar mina barn av hela mitt trasiga
Hjärta
Jag ser på dem genom mina trasiga glasögon
Jag tänker tillbaka med saknad på min
Trasiga barndom, på mina trasiga föräldrar
Vi har blivit nation i nationen
Vi dikterar villkoren
Bara vi kan skriva dikter som skär i
Trasiga hjärtan
Vi bryr oss om varandra
Vi värnar vår trasighet
Vi sitter hos psykologer med fingrar
Korsade bakom ryggen
Med ett tacksamt leende på våra
Spruckna läppar
Varje försök att laga oss är ett övergrepp
Ett angrepp på vår rätt att vara oss själva

Grimas

Jag skulle vilja kunna skratta. Så mycket blir mycket lättare när man kan. Men jag har tappat förmågan, eller snarare så har jag aldrig kunnat, inte vetat hur. Övningar framför spegeln var sorgliga. Försök att skaffa mig sorg för att rättfärdiga min allvarliga uppsyn har misslyckats. Jag har inget att skylla på. Min dystra min är en vandrande lögn. Jag hade föredragit att luras med skratt